Historia

På grund av den globala coronapandemin begränsades resandet mycket. Också antalet passagerare som passerade via Helsingfors hamn minskade kraftigt. Resande med båt kunde börja återhämta sig ordentligt först 2022 när pandemin gav med sig.

Västra terminalen 2 öppnades i Västra hamnen i februari 2017. Terminalen med dess svindlande utsikt över havet är i en klass för sig vad gäller resekomfort och smidighet och betjänar den snabba linjetrafiken mellan Helsingfors och Tallinn. I planeringen av passagerarterminalen beaktades resekomfort, fartygstrafikens behov och olika miljöaspekter så bra som möjligt.

Helsingfors Hamn omvandlades till ett aktiebolag den 1 januari 2015 och fick namnet Helsingfors Hamn Ab.

För första gången passerade över 10 miljoner passagerare via Helsingfors hamn. Den populäraste linjen var linjen mellan Helsingfors och Tallinn och den näst livligaste linjen mellan Helsingfors och Stockholm.

Nordsjö hamn togs i bruk 2008. Fraktterminalerna intill stadskärnan stängdes och deras verksamhet flyttades till det nya toppmoderna hamnområdet i Nordsjö. Finlands huvudstad och dess viktigaste hamn Helsingfors genomgick en reform.

Styckegodstrafiken i Helsingfors hamn överskred 10 miljoner ton och den totala godstrafiken 12 miljoner ton. Hamnen tog också emot ett rekordantal fartyg, 13 866 stycken, och inom den internationella kryssningstrafiken överskreds gränsen på 200 fartygsbesök per år.

Byggandet av Nordsjö hamn inleddes år 2003. Tanken på Nordsjö hamn fanns redan när Nordsjö anslöts till Helsingfors 1966. Byggandet av den nya godshamnen övervägdes allvarligt: Man utredde alternativa lösningar, diskuterade, upprättade promemorior och ordnade seminarier. Hamnen placerades på den nuvarande platsen i Helsingfors generalplan först 1992.

Över 8 miljoner passagerare passerade via Helsingfors hamn och den utländska godstrafiken överskred 10 miljoner ton.

Finland anslöt sig till EU och Helsingfors stads hamnverk blev Helsingfors Hamn, vars ställning som ett affärsverk blev allt starkare. Västra terminalen, den nya passagerarterminalen i Västra hamnen, togs i bruk för trafiken till Tallinn.

Hamnen deltog i sparkampanjen under recessionen. De gamla lagerbyggnaderna på Skatudden fick ny verksamhet: K12 blev ett stiligt hotell och kajlagret K7 omvandlades till Marina Congress Center. På våren besökte det sista fartyget Hertonäs oljehamn, som därefter befriades för bostadsproduktion. I det gamla hamnområdet i Gräsviken byggdes en helt ny stadsdel.

Helsingfors Hamns passagerarantal ökade stadigt. Nu nådde hamnen gränsen på 3 miljoner passagerare. Finland levde de livliga åren inom kasinoekonomin. Containertrafiken och den ökade vägtrafiken ledde till att hamnbanor försvann. De sista spåren på Skatudden demonterades 1985 och bron mellan Salutorget och Skatudden revs 1989.

Helsingfors såg den största sjöshowen i sin historia då deltagarna i kappseglingen Tall Ships Race besökte Helsingfors på nytt. 99 segelfartyg och ett par tusen seglare seglade från Karlskrona till Helsingfors och vidare via Mariehamn till Köpenhamn.

Över 2 miljoner passagerare passerade via Helsingfors hamn och exportmängden överskred 2 miljoner ton.

Den utländska godstrafiken överskred 5 miljoner ton och rekorden sattes för att slås. Viking Saga och Viking Song var Vikings nya fartyg som var större än de tidigare fartygen. Nästa år började Silja Lines nya och stora fartyg Finlandia och dess systerfartyg Silvia Regina trafikera från Södra hamnen.

Skatuddens passagerarterminal blev färdig och Finnjet inledde sin egentliga trafik i maj. Fartyget transporterade bilar och 1 800 passagerare från Helsingfors till Travemünde på 23 timmar. I oktober öppnades en ny containerterminal i Västra hamnen, vilket stärkte Helsingfors ställning som Finlands ledande containerhamn. Sörnäs containerterminal öppnades 1982.

För första gången passerade över en miljon passagerare genom Helsingfors hamn. Södra hamnen var centrum för passagerartrafik och man började planera en ny passagerarterminal på Skatudden. På linjen till Stockholm togs i bruk Siljas nya färjor Bore Star, Svea Corona och Wellamo.

De röda fartygen Viking 5 och Viking 6 avgick till Stockholm från Skatuddsbassängen framför Presidentens slott.

Passagerartrafiken koncentrerades till Södra hamnen och lastfärjetrafiken till Sörnäs. Vid Södra hamnens passagerarkaj byggdes en lastramp för bilfärjor som åker till Stockholm och regelbunden passagerartrafik året runt inleddes när isförstärkta passagerarfärjor togs i bruk. Den utländska godstrafiken överskred 4 miljoner ton.

På 1970-talet utvecklade man Västra hamnen. Tunnor ersattes av containrar som krävde stora kranar. Man skaffade den första containerkranen och Helsingfors frilager blev färdigt i Bunkern.

Bilfärjetrafiken etablerade sin ställning på 60-talet. Den första färjan var MS Hansa Express som trafikerade till Sörnäs hamn från och med 1963. År 1967 togs i bruk m/s Finlandia, som tog ombord redan 320 personbilar och hade bastuavdelningar, en biograf och en nattklubb. Detta inledde kapplöpningen mellan passagerarfärjor.

Också trafiken med stora enheter inleddes. Man insåg att det lönar sig att packa godset på land så att färjor som anländer i hamnen kan lossas och lastas med färdigt packade stora enheter. Fartygens vistelsetid i hamnen förkortades och sjötransporternas lönsamhet ökade märkbart.

Sumparn i Kronbergsfjärden förenades till fastlandet med hjälp av fyllnadsjord på 1950-talet. Byggandet på Sumparn inleddes 1961 och den blev en del av Sörnäs hamn. Därför har också Sörnäs hamn i sin helhet kallats för Sumparn. Sörnäs hamn blev stadens viktigaste färjehamn för godstrafik.

Vid övergången till 1960-talet överskred den utländska godstrafiken i Helsingfors hamn 3 miljoner ton och den totala godstrafiken 4 miljoner ton.

Finlands dröm om olympiska spel krossades då man var tvungen att ställa in Helsingforsolympiaden 1940 på grund av den rådande internationella situationen. Däremot var 1952 ett märkesår för Finland och Helsingfors då de olympiska spelen äntligen kunde ordnas i vår huvudstad. I Södra hamnen byggdes Olympiakajen, vars passagerarpaviljong togs i bruk i tid för de olympiska spelen.

Vinterkriget utkämpades 1939–1940 och också hamnen var stängd i fem och en halv månad under krigsvintern. Hamnen var också tyst under fortsättningskriget 1941–1944. Också hamnen bombades, men de materiella skadorna förblev ganska små. Man var tvungen att överlämna den splitternya isbrytaren S/S Turso som krigsskadestånd till Sovjetunionen. Fartyget återvände till sin hemmahamn år 2004, efter en paus på 66 år. Du kan läsa mer om det restaurerade fartygets historia på www.turso.fi (på finska).

Hamnen utvidgades till Munkholmen i mitten av 1930-talet. År 1938 flyttades oljehamnen av brandsäkerhetsskäl från Sörnäs till Hertonäs, där den fungerade fram till 1992. På Degerö byggdes en ny oljehamn på 1950-talet.

Den utländska godstrafiken överskred en miljon ton år 1927. Hamnen nådde också en ny milstolpe följande år, då över 10 000 fartyg besökte hamnen.

Folket var trött på förbudslagen (1919–1932) och 1924 blev toppåret för smuggling. Spritfartyg och smugglarnas sjörutter huvudsakligen från Estland, men också från Polen och Tyskland blomstrade. Sjön och öarna utnyttjades för att gömma sprit.

Hamnen utvidgades: Sandholmen och Busholmen förenades till ett hamnområde och i området byggdes upplagsmagasin, lager och lyftkranar. År 1925 byggdes en kolhamn på Uttern som var verksam fram till 1977. Västra hamnen började få sin form.

Finlands självständighet 1917 gav ny energi åt näringsverksamheten i det fattiga landet, fast förbindelsen till Ryssland och handeln där avbröts. Hamnen blev allt viktigare och Hamnstyrelsen grundades 1921.

Finlands första egentliga isbrytare blev färdig 1890. Sandvikens varv byggde Finlands första hamnisbrytare, fartyget Mercator, år 1910. Isbrytningen var mycket viktig, eftersom sjöfarten alltid tidigare hade stannat när havet frös. Samtidigt avbröts också Finlands utrikeshandel till väst och Ryssland.

År 1894 fick Södra hamnen en järnväg och sin första lyftkran. Följande år byggdes järnvägen fram till Skatudden. Mekanisering av hamnarbetet började.

Sörnäs hamn blev också en oljehamn. På några år blev den en livsviktig partner för rikets energiförsörjning.

Helsingfors fick en ny hamn i Sörnäs. Sörnäs hamn fungerade som lasthamn för virke och i området byggdes en järnväg, som medförde nya möjligheter för godstransport. En ny tidsålder för virke började: timmer transporterades direkt från Päijänne till Sörnäs med tåg. Ett år tidigare blev Finlands första järnväg mellan Helsingfors och Tavastehus färdig och år 1870 byggdes banförbindelsen via Lahtis till S:t Petersburg och Viborg.

Den första hamnmästaren utsågs 1839. Detta innebar början för hamnverket. Helsingfors första hamnordning, hamnmästarens reglemente utfärdades 1845.

Den nya tidsåldern inleddes av hjulångare Storfursten, som färdades på rutten Åbo–Helsingfors–S:t Petersburg. Passagerartrafiken var livlig under den så kallade badepoken från slutet av 1830-talet till början av 1850-talet. Gäster kom i synnerhet från S:t Petersburg och Tallinn.

Stadens egentliga hamn flyttades till den nuvarande Södra hamnen. Man muddrade den grunda Stadsviken och byggde kajer, magasin och hamnbassänger på den västra stranden. Norra hamnen å sin sida blev en viktig vedhamn under årtiondenas lopp och dess nya kaj fick namnet Vedkajen. Segelfartyg började besöka hamnen på 1820-talet.

Helsingfors blev Storfurstendömet Finlands huvudstad genom ett påbud av kejsar Alexander I av Ryssland. Kejserliga guldrubel satte fart på utvecklingen: Man ville utveckla Helsingfors och dess hamn till centrum för Finlands handel och förkovran.

Byggandet av Sveaborg (tidigare på finska Viapori) inleddes. Sveaborg hade en stor betydelse för tillväxten av områdets handel och transporter under flera årtionden. Levnadsstandarden ökade och hamnen blev större.

Strömmingsmarknadens historia började när Helsingfors år 1743 med stöd av ett kungligt beslut fick två nya fria marknader, av vilka den ena hölls på Paulus dag och den andra på Mickelsmäss den 29 september. År 1819 flyttades Helsingfors marknad på Mickelsmäss till början av oktober, och har ordnats vid samma tidpunkt som strömmingsmarknad fram till våra dagar.

På 1700-talet ökade utrikestrafiken, om än tidvis mödosamt. Det första tull- och packhuset blev färdigt 1765 och finns fortfarande på Mariegatan 3. Med packhus avses en lokal där importerade varor lastades ur sina förpackningar, kontrollerades och vägdes för att kunna bestämma lämpliga tullavgifter och övriga avgifter för dem.

Helsingfors och dess hamn hankade sig fram medan Tallinn och dess bondeseglation blomstrade. Helsingfors och dess hamn flyttades till en ny plats i den nuvarande Kronohagens område. Piren Skeppsbro i Norra hamnen var början på hamnen. Hamnen växte till stad.

Gustav Vasa grundade en hamn och Helsingfors stad vid Vanda ås mynning den 12 juni 1550. Kungen ville konkurrera om sjötransporterna i Östersjön. Målet var att handla med ryssar och holländare samt att tränga undan Tallinn som förmedlingsplats för handeln med Ryssland.